Ey, såg att jag inte hade beskrivit min värdfamilj så jättebra så hade tänkt göra det. Det är min v-pappa Santos, v-mamma Karma, v-bröder Kennedy (-92), Giovani (-00), Julien (-02) och v-syster Ariana (-98). Ariana ska gå på samma skola som mig men tror att hon ska vara freshman och jag ska troligen vara junior eller senior. Men det är iaf skönt att ha någon man känner på samma skola.

Föräldrarna och alla barnen utom Kennedy spelar fotboll, eller föräldrarna är tränare, men sa k samma. De gillar att resa (mest fotbollsresor så får se till att börja spela fotboll igen) så det ska bli väldigt roligt. Och de hejar på Spanien och Barcelona (!!!) så det är tummen upp på det.

Idag sa jag hejdå till min fina vän Madeleine. Hon var inte den första jag har sagt hejdå till men absolut den värsta. När vi började säga hejdå var det helt okej men sen när hennes buss kom så bara kom allting och jag kunde verkligen inte hålla tårarna inne. Riktigt hemskt. Sen när jag var på väg hem från bussen gick jag och störtgrät och först kom det fram en tjej som var ute och tränade och frågade vad som hade hänt och jag bara "det är okej, det har inte hänt något speciellt, jag ska åka till usa i ett år och har precis sagt hejdå till min bästa kompis", sen fick jag en kram och ett lycka till och sen fortsatte jag gå. Så kör det in en bil till kanten med några tjejer i och de öppnar rutan och frågar vad som har hänt. Sen hoppade en av tjejerna ut ur bilen och gick fram till min och jag förklarade igen och fick ännu en kram och ett lycka till.

Sen när jag kom hem grät jag lite till. Tror att jag har börjat inse det på riktigt nu. Det har inte varit så verkligt innan, men nu när jag har börjat säga hejdå så BAM! Det blev ett väldigt långt inlägg, men ville ta med min hejdå-historia när människor kom fram. Blev förvånad att folk faktiskt kommer fram och undrar vad som har hänt. 6 dagar kvar, snart är det dags. BYE!